Mudd^^

Det var inte jag som tittade tillbaka på mig i spegeln imorse. Glädjen i ögonen är bortblåst och jag såg bara en ledsen, grå människa med uppsvullna ögon efter att jag gråtit hela natten. Sorgen är obeskrivlig. Jag känner mig helt tom, borta, jag är inte jag. Det dröjer inte mer än ett par minuter förrän jag börjar gråta igen. Hur ska jag ta mig ur detta? Hur ska jag ta mig igenom dagen?

Min bästa vän och själsfrände kan inte bara vara min vän för jag vill mer. Han kan inte heller vara mitt liv för han vill inte. I fredags bestämde jag mig för att hålla mig undan i hopp om att det ska bli bättre mellan oss. Vi har pratat hela helgen och nu ska vi inte göra det mer. Jag vill inte prata mer, ses mer. Jag vill vara själv för att må bättre.

Egentligen vill jag ha dig hos mig varje dag, prata med dig om allt som jag brukar göra. Men eftersom jag vill mer och inte du kan jag inte se en annan utväg än att gå därifrån för att inte bli sårad.

Jag är helt förstörd idag. Bussresan till skolan gick ut på att inte börja gråta för jag vill inte att alla ska se. Jag ser förjävlig ut idag, det är inte lätt att sminka över svullna, blodspränga ögon. I skolan kunde det gått bättre, jag ligger efter och snart är det tenta. Som det är nu kan jag inte koncentrera mig på skolan och plugga ikapp det jag ännu inte hunnit med. Med tanke på allt detta känner jag panikkänslorna komma krypandes, jag får ingen luft. Jag vill vara hos dig, krypa upp i din famn och bli tröstad som jag brukar när jag är ledsen. Men det kan jag inte göra när det är vi som är problemet.

Denna gången känns det inte som att allt kommer ordna sig och bli bra igen. Jag har aldrig varit så ledsen som jag är nu när allt jag kan tänka är: är detta slutet?